Höjden av taskighet och snällhet på samma gång är när ens sambo vet att en är hungrig & sötsugen men inte vill äta sött och han går ner för att ta en caffé på caféet under oss och kommer hem med en muffins till mig. En hembakad blåbärsmuffin. Han hade t.o.m. läst extra noga på alla ingredienser för min allergiskull. Jag doftade lite på den och sa sen tack, men nej tack. Suzuki fick en liten bit. Jag får ju inte! Särskilt inte när vi ska äta lunch med gorgonzola om 1,5 timmar. 

 

Vad f*an är livet till för om man inte får äta det man vill?! Hatar mig själv idag som sätter upp dessa värdelösa regler för mig själv. Inte fan hjälper det kroppen heller att jag inte äter en liten muffins. Åh. Och jag känner mig ju inte genomsnäll mot mannen min som var så gullig och köpte med en muffin till lilla mig...