Så. Nu har jag fått det att fungera på annat sätt. Följde med D på ett jobb idag vid Navigli, så härligt väder så det var skönt att komma ut en stund. Mötte upp en herre (ja, herre, för han var klädd i rock, hatt & hela köret) från en mäklarfirma för att titta på en blivande butik. Herrn blev lite, tja, överväldigad över att geometra'n hade med sig en svensk blondin som assistent så jag fick mest underhålla honom i form av prat om politik, Leonardo Da Vinci, Milano, Rom osv. medan D fick göra jobbet och ta mått. Hah. Men tror han tyckte det var rätt skönt så han fick jobba i fred. Sen bjöd herrn oss på en caffé och hoppades på att träffas igen för jobb i framtiden. Så det var ju bra, hehe, men man känner sig lite obekväm när en man man träffar i och med arbete ger en komplimanger angående utseende... Eller är det bara mina svenska gener som får mig att känna så?